RAW och Jpeg

Den här gången blir det om bildformat och bildformat har nu inget med storleken på de bilder du eventuellt skriver ut eller hur de visas på skärmen.
Nej det skall handla om hur en kamera hanterar det ljus som efter omfattande elektronisk behandling i kameran hamnar på minneskortet.
Det finns mängder med bildformat men jag skall i huvudsak hålla mig till de två vanligaste.

Alla kameror, även mobilkameror använder ett bildformat som kallas RAW eller på svenska råformat. Men det är oftast bara systemkamerorna som kan spara på minneskortet i råformat.
Flertalet kompaktkameror kommer att behandla bildinformationen och spara den i Jpeg. Jpeg-formatet är en komprimering som minskar bildens informationsinnehåll med ca 80%. Missuppfatta nu inte detta som så att bilden blir förstörd, från och med Jpeg-version 9.1 så är komprimeringen inte destruktiv. Men det är ändå mycket stor skillnad mellan RAW och Jpeg.

En bild som levereras som Jpeg till minneskortet har skalat bort mycket i bildinformationen enligt en av fabrikanten bestämd formel.
Om jag försöker förklara det så har fabrikanten tagit miljoner bilder och med hjälp av dessa bilder försökt göra ett antagande om hur bilden skall se ut.
Den största nackdelen med Jpeg är att när du börjar bearbeta filen i datorn så blir behandlingen destruktiv, varje ändring du gör i filen försämrar det ursprungliga bildinnehållet.

Resonemanget i denna del av kursen blir mycket teoretiskt eftersom det finns många vägar att gå till en färdig bild. Men jag försöker förklara så att det blir praktiskt användbart med de kunskaper jag hittills delat med mig av.

RAW-formatet kallas ofta för ett digitalt negativ för det formatet måste precis som på den analoga tiden "framkallas".
På minneskortet finns all den information som samlades in av sensorn grundat på kamerans inställningar. Komprimeringen är obetydlig och det finns ingen formel för komprimering som hos Jpeg.
I RAW går det att ändra en stor del av exponeringsinställningarna vilket i stort är omöjligt i en Jpegfil.
Nackdelarna är att RAW inte går att öppna i datorn utan ett program som hanterar RAW. Du kan inte dela med dig av en RAW-fil direkt. RAW tar också mycket större plats på minneskortet. En RAW-fil blir 3-4 gånger större än en Jpeg.
Om din kamera kan leverera RAW till minneskortet så följer det också med ett program i kameraköpet som låter dig behandla bilden och göra om den till en färdig Jpeg-bild.
Fördelarna med RAW är:

• Du kan strunta i vitbalansen eftersom du ställer denna i efterhand i bildbehandlingen.
• En underexponerad bild går att ljusa upp något bländarsteg.
• Du kan redigera bilden hur många gånger som helst och hur mycket som helst utan att förstöra den.
• Du kan ändra färgmättnad och kontrast.

Nackdelarna med RAW är:

• Du måste "framkalla" den i ett program i datorn.
• Den tar mycket större utrymme på minneskortet.

Fördelarna med Jpeg är:

• Du har en färdig bild för datorn som du kan dela med dig av och som kan öppnas i många program.
• Många fler bilder på minneskortet.
• Du behöver inte lära dig att redigera på samma sätt som i RAW.

Nackdelarna med Jpeg är:

• Det saknas mycket information i bilden.
• Redigeringsmöjligheterna med gott resultat är få.

Så min sammanfattning är att om du köpt en systemkamera och använder Jpeg så har du en kamera med större resurser än du använder och borde nog gjort ett enklare och mindre kostsamt val av kamera 

Vitbalans

Ännu ett konstigt uttryck i fotovärlden, vitbalans. Våra ögon har en fantastisk förmåga att uppfatta ljus. Snön är nästan alltid vit, sandstranden likaså. Ett tomt pappersark ser vitt ut oavsett om du sitter i skuggan eller tittar på det i skenet av en gammaldags glödlampa.
Men sensorn i kameran är inte alls så exakt eller tillförlitlig eller om jag justerar mitt påstående lite så är det egentligen inte ögonen som ser allt rätt utan hjärnan som justerar färgerna och någon hjärna finns inte i kameran.

Vitbalansen mäts i Kelvingrader, kort uttryckt Kelvin eller K.
Ett stearinljus har ca 1000 K, en glödlampa ca. 3000 K och i skuggan kan man mäta upp ungefär 7000 K.
Man kan sammanfatta färgtemperaturen med att den sträcker sig från röda färger, 1000 K till blåa färger 10 000 K.
Detta klarar inte sensorn i kameran utan att få lite elektronisk hjälp och inte ens då är systemet tillräckligt. Det automatiska systemet klarar bara att justera mellan ca 3000 K till 7000 K.
Men lugn, det finns så klart lösningar på detta problemet också.

Den förinställda vitbalansen heter något i stil med AUTO WB och den klarar många situationer så lite alldagsfotografering utan större krav fungerar bra  med denna inställning.
Men vill du vidare så måste du gräva dig ner i systemet. Alla moderna systemkameror tillåter mer exakta inställningar av vitbalansen.
Din kamera bör ha inställningar för

• Dagsljus
• Skugga
• Moln
• Glödlampa
• Lysrör
• Blixt

som minsta alternativ men den medger förhoppningsvis också något som heter "egen vitbalans" och detta senare alternativet är det bästa.

Innan jag går vidare så vill jag inflika att det finns ett sätt att strunta i vitbalansen och alltid köra på Auto men det återkommer jag till, kunskapen om färgtemperatur är nödvändig ändå och kunskap är en lätt börda.

Ett starkt skäl att ställa in rätt vitbalans är att kamerans skärm visar bilden med den inställda vitbalansen så för att sen hur den slutgiltiga bilden blir redan vid tagningen bör du ha rätt inställning

Om du tar en bild vintertid i klart ljus med snö så blir bilden ofta totalt fel. Dels kommer snön att bli blå och den blir också underexponerad. I detta läge finns egentligen bara ett hjälpmedel och det är att använda egen vitbalans och bländarkompensation.

Det finns ett hjälpmedel som heter gråkort och det är exakt ett grått kort av olika storlek.

Det finns två grundtyper av gråkort 18 % som var en tidigare standard och 12 % som är en nyare standard. Det spelar ingen större roll vilket du använder.

Men köp inget av de billigare, de har inte rätt gråa färg om du är kritisk.

Insidan på en ryggsäck av märket Lowepro är 18 % grå och duger i många fall.

För att ställa in egen vitbalans så söker du upp det läget i kamerans meny. Se till att ditt gråkort fyller hela sökaren och ta en bild. Vitbalansen inställd!

Nu hör jag någon som säger att ett vitt papper duger bra men tyvärr är det inte sant.

Vita papper har ofta en bestrykning för att se vita ut och vitt i pappersbranschen är nåt helt annat än vitbalansering och Kelvingrader.

I nästa avsnitt skall jag förklara varför du i stort kan strunta i vitbalansen och avsnittet handlar då om vilket bildformat du använder.

Din uppgift blir att söka upp dina automatiska vitbalansinställningar i kameran och att se hur du kan välja egen vitbalans för just din kamera.

Avståndsinställning

Degens kameror ställer in avståndet automatiskt men denna automatik är inte ofelbar. De mer avancerade kamerorna tillåter också manuell inställning av avståndet. Jag kommer i det följande att koncentrera mig på systemkameror även om en del gäller även för kompaktkameror.
När kameran fokuserar så mäter den inte det faktiska avståndet utan använder sig av kontrastmätning. En skarp bild har alltid högre kontrast än en suddig. Så genom att leta efter den inställning som ger högst kontrast finner den rätt skärpeinställning.

Om man tittar på det rent tekniska så så faller ljuset genom ett antal linser i objektivet, en spegel styr det mesta av ljuset via en spegel och ett prisma till sökarens mattskiva. Fotografen ser bilden från mattskivan via några linser. Dessa sista linser går att justera så att ett mindre synfel hos fotografen skall kunna kompenseras. Det finns oftast en liten ratt i anslutning till sökaren som går att vrida på. För att ställa in sökaren efter dina ögon så fokuserar du med kamerans automatik på ett mycket avlägset föremål. Lite gråa kontrastrika moln på himlen är utmärkta. När kameran fokuserat så vrider man på ratten för att få en helt skarp bild.

En del av ljuset faller via en spegel in på en sensor som känner av kontrasten och justerar en del linsers position i objektivet så att perfekt skärpa erhålls.
Det är mycket små motorer som justerar linserna och dessa motorer kan vara olika snabba. Och det är så enkelt att de snabbaste motorerna finns i de dyraste kamerorna.
Ju starkare ljus det är vid fotograferingstillfället desto bättre och exaktare fokusering. De flesta kameror har också ett infrarött hjälpljus som aktiveras vid svagt ljus. Några kameror använder också blixten om du aktiverat den. Ett antal svagare blixtar avfyras för att dels medverka vid skärpeinställningen men också och samtidigt förinställa blixtstyrkan.

Nu är det inte riktigt så enkelt som jag förklarat men jag förenklade för att du skulle förstå den grundläggande principen.
Komplikationerna består av att det dels finns flera olika inställningar för hur avståndsinställningen skall arbeta och dels för att det går att välja vilka punkter i motivet som skall mätas.
Kameran kan ställas in på flera sätt för att hantera avståndsmätningen.
Det enklaste är att kameran rakt av mäter avståndet och behåller denna inställning så länge du håller ner avtryckaren till hälften eller trycker av för att ta en bild.
Det finns också en servomätning som under hela tiden du håller ner avtryckaren justerar inställning om du har ett rörligt motiv. Praktiskt är det så att kamerans system försöker förutsäga i vilken riktning motivet rör sig. Det här systemet ställer stora krav på ljuset vid fototillfället. Mer ljus bättre, mindre ljus sämre exakthet.
Den här mätmetoden är strömslukande och kräver bra batterikondition (fulladdat batteri) och kan också orsaka att kameran slutar att fungera eftersom värmeutvecklingen i kameran blir så hög att en säkerhetsfunktion för överhettning aktiveras.
Det går också att ställa in helt manuell fokusering i systemkamerorna och då är det viktigt att koppla bort autofokus helt annars kan objektivet bli skadat.
Konsultera din bruksanvisning.

När man tittar i sökaren på en systemkamera så finns det mycket information men vi koncentrerar oss nu på ett antal små fyrkanter eller cirklar som är utspridda i sökaren. Det kan vara mycket olika antal beroende på kamerafabrikat och modell. När kameran har fokuserat så blinkar eller lyser dessa punkter upp. Antingen fast eller bara blinkar till. Det innebär att kameran anser att skärpan är inställd.
Det finns också en annan liten lampa i sökaren som indikerar att fokus är rätt, du får återigen leta i din bruksanvisning.
Att använda alla dessa mätpunkter är inte alltid det bästa valet så därför går det att välja antal punkter för avståndsmätning.
Du får titta i din bruksanvisning för att se hur du ändrar punktvalet men det finns alltid många olika val.
Att fotografera porträtt kräver att du använder en enda punkt, oftast den i mitten och när du ställt in den så är alla andra punkter avaktiverade. I rena porträtt så är det alltid (med några undantag) ögonen som skärpan skall vara inställd på.

Som om inte allt detta var nog så finns det mer att ta hänsyn till vid skärpeinställningen.
Ditt objektivs brännvidd komplicerar avståndsinställningen. Ett vidvinkligt objektiv är mer förlåtande än ett teleobjektiv. 
Om ditt motiv är på riktigt nära håll så kräver det exaktare inställning än om det är på långt avstånd.
Bländaren har betydelse eftersom ett högt bländartal (över bländare 8) ger ett större skärpedjup. Att förlita sig till ett stort skärpedjup är dock lite bedrägligt eftersom kärnskärpan alltid finns där. Enligt min mening är skärpedjupet i detta sammanhang bonus. Skärpan skall sitta på rätt avstånd.

Det här avsnittet är inte är inte riktigt hela sanningen men jag tror att du fått nog att arbeta med. Framöver kommer vi att titta närmare hur alla de funktioner som jag försökt förklara samverkar och kan utnyttjas.
Din uppgift blir att söka rätt på vilka olika fokuseringsmetoder din kamera har och hur många fokuspunkter som finns i kameran. 

  

Tiden

Tiden eller tidsinställningen är den tredje variabeln du måste bemästra för att i alla lägen kunna exponera dina bilder rätt. Exponera innebär här att du får både ljusa och mörka delar av bilden som du vill ha dem och att du får skarpa bilder eller suddiga bilder om det är ditt mål.
Slutaren kallas det som styr den tid du släpper in ljus till sensorn i kameran.
I dagen systemkameror består slutaren av två "skjutdörrar" framför sensorn. Du behöver inte fundera så mycket över den rent mekaniska konstrutionen men att förstå hur dörrarna fungerar är nödvändigt, men om det strax.

ISO, bländare har samma förhållande inbördes och om vi tittar på de normala grundläggande slutartiderna som finns i kameran så är sammanhanget tydligt.
Din skala för slutartider ser ut på liknade sätt som ISO och bländare.
En typisk skala ser ut så här
1-1/2-1/4-1/8-1/15-1/30-1/60-1/125-1/250-1/500-1/1000-1/2000

I regel anger man slutartiden lite enklare i språkbruket.
1/30 blir en trettiondedels sekund, 1/125 blir en hundratjugofemtedels sekund. Jag tror du förstår hur förenklingen uttrycks i dagligt tal.
Det finns en tidsinställning till och den heter B.
B härstammar från den tiden fotografen hade en liten luftfylld boll kopplad till kameran. När fotografen klämde på bollen öppnade slutaren sig och när han släppte bollen stängde slutaren sig.
Även idag utan boll öppnar sig slutaren sig när du trycker på avtryckaren och när du släpper avtrycken stängs den.
Det finns ibland också en tidsinställning som kallas T även den inställningen är från Hedenhös tid.
Du trycker på avtryckaren och slutaren öppnar sig, du trycker på avtryckaren och slutaren stänger sig.

Då tar vi lite om slutarens funktion.
Vid de längre slutartiderna öppnar sig den ena dörren och släpper in ljus till sensorn, strax därefter stänger den andra dörren av ljuset till sensorn. Ljusinsläppet är alltså helt öppet.
Vid kortare slutartider så öppnar den ena dörren sig men innan den är helt öppen så börjar den andra dörren att stänga sig. Man kan alltså säga att det är en liten öppen ljusspringa som förflyttar sig över sensorn. Dörren är aldrig helt öppen. Det här har stor betydelse vid blixtfotografering och detta förklarar jag senare i kursen.

Det finns tyvärr ingen genväg genom kamerans automatik eller olika program för att ta bilder i alla de situationer som ger dig perfekta bilder. Du måste förstå sambanden mellan ISO, bländare och tid.
Det finns tyvärr inte heller någon snabbkurs som kan förklara allt på några få rader. Vill du ta bättre bilder måste du ta kommandot över kameran.

Förhållandet mellan ISO, bländare och slutartid är i grunden lätt att förstå men kan kräva lite tänkande innan det är fullt klart.
ISO 100, bländare 8 och en slutartid på 1/125 ger samma ljusinsläpp som ISO 200, bländare 11 och 1/125. Sensorn har en större känslighet men objektivets bländare är hälften så stor och släpper alltså in mindre ljus och  detta tar ut varandra.

Slutartiden har stor betydelse för dina bilder i många situationer. Till ett motiv som rör sig snabbt måste du välja en snabb slutartid. Ett springande barn exempelvis kräver minst 1/500, en flygande fågel kräver säkert 1/1000.
Om du vill fotografera ett rinnande vatten så får du det där mjuka vattnet när du väljer en lång slutartid. Kanske 1/15 eller 1/8.

Det finns ett inte oväsentligt problem med långa slutartider, det är svårt att hålla kameran stilla. Ett riktmärke kan vara att den längsta tiden det går att hålla stilla är lika med objektivets brännvidd. Ett 50 millimeterns objektiv kräver minst slutartiden 1/60, ett 100 millimeters objektiv kräver 1/125.
Med träning och rätt grepp om kameran går det att tänja lite på den regeln och dagens bildstabilisering i kamera eller objektiv är en god hjälp men inget att förlita sig på fullt ut. Den bästa lösningen vid långa slutartider är ett bra stativ för kameran.

Dina uppgifter i detta avsnitt är att ta reda på hur din kameras slutarskala ser ut. Vilken är den snabbaste slutartiden? Hur ändrar du lättast din slutartid?
Ta några bilder med långa slutartider, börja vid 1/60 och gå ner till 1/8 med en brännvidd runt 50 mm. Lägg över bilderna i datorn och kontrollera skärpan.
Testa gärna hur snabba slutartider som krävs för olika rörliga motiv.
Genom dessa övningar vet du i framtiden ungefär hur du styr dina slutartider. 

Bländaren

När du nu bekantat dig med ISO-inställningarna i din kamera så skall vi titta på en funktion som hänger intimt samman med ISO-inställningen.

Även om du går ut för att fotografera under en strålande sol så är alla dina motiv olika upplysta och reflekterar därmed olika mycket ljus. Och följaktligen måste du kunna reglera det ljus som når din sensor i kameran utan att hålla på med ISO-inställningar. Detta ljusreglage kallas bländare och sitter i systemkameror i objektivet.
I sin enklaste form skulle det kunna vara ett antal hål med olika diameter och så var det i kamerans barndom. Idag är en en bländare uppbyggd av tunna små metallplåtar, så kallade lameller. Lamellerna är lite olika till antalet beroende på objektiv och tillverkare. 5,7,eller 9 är ganska vanligt och antalet lameller är avgörande för hur rund din bländaröppning blir.
Det här kan ha betydelse för hur oskärpan ser ut när du tar bilder med kort skärpedjup. Du behöver så här långt inte fundera över det här, det klarnar framöver.
Bländaren låter dig alltså bestämma över den mängd ljus som skall nå sensorn i kameran.
Bländarskalan i sin grundform är uppbyggd precis som ISO-skalan och ser vanligen ut så här.
 f/1, f/1,4, f/2, f/2,8, f/4, f/5,6, f/8, f/11, f/16, f/22, f/32,
f står för förhållandet mellan brännvidden och använd bländare och det är så här långt inget du behöver lägga på minnet. Vad som däremot är av stor betydelse är att mellan varje steg i bländarskalan så släpper bländaren in exakt hälften så mycket ljus till sensorn. Bländare 4 släpper alltså in halva ljusmängden jämfört med bländare 2,8 vid samma ISO-inställning.

Om vi då tittar på ISO kopplat till bländaren och ställer in kameran på ISO 200 och bländaren på 4 så kan du ändra på ISO till 100 och bländaren till 2,8 så har du en exakt likadan ljusmängd till sensorn.
Då kan man vid första påseendet tycka att det räcker med ISO för att reglera mängden ljus till sensorn och så kunde det vara men bländaren har en annan betydelse för dina bilder.
Du måste ställa in skärpan innan du tar en bild men bländaren har en intim koppling till skärpan. När du ställt in skärpan så får du också skärpa framför och framförallt bortom det avstånd du ställt in skärpan på. Detta kallas för skärpedjup. Skärpedjupet beror dels på ditt objektivs brännvidd. Generellt ger en kort brännvidd ett längre skärpedjup än en lång brännvidd. Men bländaren styr också skärpedjupet.
Om vi som exempel tar ett objektiv med brännvidden 50 millimeter så ger bländare 2,8 ett kort skärpedjup och bländare 32 ett mycket långt skärpedjup.
Men det här med kort och långt skärpedjup är relativt.
Om du har ditt motiv på 50 centimeters avstånd så är ett långt skärpedjup någon centimeter. Om du har ditt motiv på 50 meters avstånd så har du ett skärpedjup på många meter. Skärpedjupet framför ditt motiv är också kortare än skärpedjupet bortanför motivet.

Bländaren har alltså dels funktionen att styra ljusmängden som når sensorn men och funktionen att styra ditt skärpedjup.
Skärpedjupet kan ha mycket stor betydelse för dina bilder. Tar du en landskapsbild vill du oftast ha skärpa i hela bilden men tar du ett porträtt så är det troligen önskvärt att få en suddig, mjuk bakgrund.
Och här kommer antalet lameller i bländaren in. 5 lameller kommer att ge suddiga detaljer i bakgrunden en kantighet medan 9 lameller ger rundare suddiga detaljer.

För att krångla till det ytterligare så ger många av dagens kameror möjligheten att ställa in bländaren i både halva och tredjedels steg men vad din kamera erbjuder av detta och hur kameran hanterar detta måste du konsultera din bruksanvisning om.

I nästa avsnitt kommer jag att behandla slutartiden som även den kan styra det ljus som når sensorn i din kamera och slutartiden har lika stor betydelse som ISO och bländaröppning för ditt bildskapande.

Din uppgift inför nästa avsnitt är att laborera med bländaröppningen för att lära dig styra över skärpedjupet. Ta bilder vid olika avstånd med olika bländare och försök styra ditt skärpedjup.
Ta också reda på vad din kamera har att erbjuda i halva eller tredjedels bländarsteg.